S

Hej! Idag har det hänt mycket, om man säger så. Jag har vurpat med moppen mitt i en korsning - vattenplaning. Jag & Sandra körde i typ 40, vilket är rätt snabbt för att ramla. Vi körde precis förbi ett grönt ljus och svängde till vänster. Mitt i svängen var det en vattenpöl, där moppen fick vattenplaning. Jag släppte moppen, så den flög iväg. Sandras sko låg fem meter ifrån där vi landade och mitt i vattenpölen låg vi, mitt i vägen, på en 50väg. Från början kände man ju inte av någonting, den första minuten gick väl åt till att hitta Sandras sko, haha, en bil typ stannade och pekade neråt, så hon hoppade och hämtade den. Jag typ reste upp moppen och Sandras kommentar var "Vi kör hem och känner efter sen" , haha så det blev så vi gjorde. Man kan ju inte direkt stanna mitt i vägen. Men med ett litet garv körde vi hem, man förstod ju liksom inte allvaret.

När vi kom hem insåg jag vilken jävla tur vi hade. Det hade ju kunnat vara bilar bakom, eller vi hade kunnat få moppen över oss och slagit i huvudena eller vad som helst. Det som gjorde ont på mig var armen, som syrran fick fixa kylgrejer åt. Sen har jag ont i höften också. Sandra slog upp tån och gjorde illa knät. Hannah ringde upp mig så fort hon fick mitt sms om att vi ramlade och kollade hur det var, sånt betyder verkligen. Mamma o pappa var inte ens hemma..

Nu känns det väl lite sådär, bättre än innan i alla fall. Kan inte sluta tänka på vilken himla tur vi hade att det inte blivit värre. Jag kunde ha legat på akuten, och varit nära döden. Men jag överlevde, och klarade mig riktigt bra. Och det är jag så jävla glad för.

Jag tror ändå att det kan vara bra att ha upplevt nåt sånthär, så att man vet hur illa det faktiskt kan gå. Hur viktigt det är att ha hjälm, och att man liksom känner efter efteråt och får chocken senare.

Sköt om er /